www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.DigitaliaGalleri.se
+46 0707 534 539
The Bikers kom in i mitt medvetande av en slump.
Ett gäng motorcyklister kom till Café Thekannan i Gnesta och beställde när jag satt och mumsade på en jättemacka som en bussig tjej inne i köket gjort i ordning år mig. När jag ätit upp tre fjärdedelar av den och druckit upp mitt kaffe, gick jag in till henne och tackade och sa: - smörgåsen var läcker, men jag orkade bara inte mer, dessutom är jag rädd att Bikergänget skall försvinna...
De försvann inte och de kommer aldrig att försvinna, ty de motorcykelåkande vännerna som till 20% var en tjej, finns nu som karaktärer i min Kort-Roman som heter The Bikers in MiddleMilkdominion.
En kväll åkte jag, efter ett tips av Bosse på vårt stamställe (Sekondhandbutiken i Viksängen), till Rosenhills Bikercafé i Sorunda för att spåna lite hur ett sådant ser ut. Att det var fel årstid förstod jag, men nyfikenheten var för stor att jag skulle tveka.
När jag kom dit såg jag bara en hoj på parkeringen där det annars kan finnas inemot hundra välputsade motorcyklar. Jag gick in och såg mig omkring och då jag blängde åt vänster såg jag något utöver... där stod hon, Torsten, hon som åkte som grabb med fem grabbar från Hingstmannen på Observatorielunden. Det var hon som åkte med akademikern Melle till Afrikas Östkust och for tvärs över till Burkina Faso och ner genom Benin. Benin var det land som före 1992 hette Dahomey och var jazzens hemvisst på slavkusten en gång i tiden.
Min "Torsten" hette Lena och hade åkt med sin man och de andra Bikermännen under det senaste året.
Surprise, surprise, det är så man kan bli knottrig på hela kroppen; och inte nog med det, när jag berättade om saken för tjejen som serverade sa hon: - Urkul, det här bjuder jag på...
Mycket har hänt sedan de lämnade huvudstaden och hela gänget, alla utom han som var gift och hade barn hemma har nyligen varit uppe på Fruängsberget som ligger nära Edeby marmorbrott i Norrvrå där bussen vänder. Från bergtoppen har man utsikt långt borta i fjärran till andra lika höga berg.
Högst där uppe på toppen finns en mätpunkt, en så kallade triangelpunkt som Stadsingenjörskontoret markerade med ståldubb i berg med huggen triangel. Strax bredvid finns en huggen triangel med ett streck rakt igenom och som går en bit ut från triangelspetsen. Det huggna strecket har en gång varit riktat mot ett träd, och i det trädet har det förmodligen suttit en tunna i toppen (en signal med andra ord). Förr gjorde man så när man ännu inte hade de moderna stativen, eller monteringsbara master.
 |
| Långt där borta kan man se Hölö Kyrka och Kyrksjön... |
Fortsättning följer... här: Det tog några dagar innan jag var uppe på nästa triangelpunktsberg.
På vägen mellan Järna och Nykvarn står en skylt som det står Orrsättra på. Där svänger man in till vänster och fortsätter till vägs ände. Dit åkte Alexandrow och jag en eftermiddag och gick utefter en skogsväg upp till en utfodringsplats där jag såg ett rådjur som försvann bakom träden, bara den vita baken syntes en kort stund. Alex..såg den inte...därför klättrade han upp i ett jakttorn som stod alldeles bredvid; jag tog ett kort på honom och han blev nöjd och kom ner igen så att vi kunde gå vidare.
Någon karta hade jag inte med mig, jag hade ju varit där många gånger förut, och nu skulle vi gå rakt på berget, trodde jag.
För det första gick vi upp på fel berg, och för det andra började tiden ticka iväg. Det gällde att disponera tiden väl så att vi kunde nå tillbaka till bilen innan det blev mörkt.
Alex... är kul att ha med sig på Safari, han har blick för det vilda, och överallt fann vi spår efter vildsvin som bökat upp förnan.
Från det felaktiga berget såg vi storkullen i riktning tvärt emot solen. Med solen i ryggen snirklade vi oss fram i våtmarken, inte rakt på, ty jag hade mina Foppatoffler på mig, som jag haft alltsedan jag slog omkull på den hala bryggan vid AkterKastellet (min stuga) och kunde ha brutit mig sönder och samman. Men det blev bara ett skrubbsår på knäet och ett litet sår på vänster lilltå.
Små sår och fattiga vänner skall man vara rädd om. Det gjorde fasligt ont på tån och så blev det en förhårdnad; en liktå alltså. Det var då jag klippte bort lite på min toffel och så har jag vant mig att gå med dessa fotbeklädnader i vått och torrt, så att säga. Men inte så vått som i en våtmark.
Till slut kom vi både fram och upp till triangelpunkten som var helt täckt med betong av någon anledning. Vem har gjort detta och varför. Ja det är ett musterium. Jag bad Alex... att ta en vass sten och knacka bort så mycket betong att man kunde se att det fanns en rördubb i berget.
Alex... tog några bilder liksom jag när solen sänkte sig under skogen i fjärran och nu blev det full fart nerför berget igen. Ja så fort gick det att "gubben" gjorde en ny cirkuskonst och var halvvägs i ett språng när han kom att tänka på att gamla människor inte har lika hållfast skelett som yngre, därför knäade han för att landa mjukt på en fot och kom på så sätt att få hög fart framåt neråt och landade med pannan mot en liten tall. Det var dumt gjort, det insåg han då och det inser jag nu; varför så förbannat bråttom, varför inte ta en lättare väg nerför. Det kan möjligen bero på att jag började inse att vi faktiskt hade ganska bråttom av den anledningen att det skymmer förvånansvärt fort i bland träden. Och har man inte funnit någon stig som man litar på så blir den väg man väljer inte världens rakaste. Och så var det det där med våtmarker.
Men jag var helt förvissad om att vi gick i rätt riktning, men det var inte Alexandrow, min vapendragare på många safaris i MiddleMilkDominion, han var, kan man med fog säga, ganska skeptisk. Vi hade den ljusa kvällshimlen att orientera oss efter så jag visste att vi inte kunde gå åt fel håll. Så var vi då äntligen framme och jag var faktiskt torr om fötterna tack vare ett tämligen förnuftigt vägval.
Ja det var Storkullen det, Södertäljes högsta berg...
 |
| Alexandrow undersöker ståldubben som utgör triangelpunkten Storkullen... Nästa berg som jag besteg, också en eftermiddag, heter Bystaberget och ligger i Turinge, inte långt från Solbacken vid Yngern, där Monica Zetterlund bodde på slutet. Forts. följer snart, hav tålamod... |
